(Följande text var tänkt att publiceras på föreningen Socialistens hemsida, socialisten.se. Men då den drabbats av serverhaveri och virus får ni läsa texten här istället.)
Såhär nån vecka efter SSUs 36e kongress börjar det bli dags att summera, har det skett några stora förändringar eller råder fortfarande status quo? Till att börja med kan vi konstatera att valet av ny ordförande blev en tämligen odramatisk sak. Inför kongressen hade två kandidater uttalat intresse, Gabriel Wikström och Faraj Abuiseifan. Bägge två tillhör högern i SSU men hela valproceduren har präglats av icke-politik. Trots små intern-demokratiska framsteg som utfrågningar av kandidaterna runt om i landet har det mesta snarare handlat om maktspel än om politiska skillnader.
Bara någon vecka innan kongressen såg det ut som att Faraj Abuiseifan hade majoritet, distrikten som stod till vänster i förbundet stödde honom. Men intensivt korridorförhandlande veckan innan gjorde till slut att det helt oväntat fanns en majoritet i valberedningen för Gabriel Wikström. En handfull ledande personer förändrade vad som skulle kunnat ha blivit en politisk debatt om vilken ordförande man vill ha till en ren formalitet på kongressen. SSUs kritik mot de odemokratiska formerna som Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt tillsattes på känns plötsligt väldigt ihålig. Flera ombud har också nu efter kongressen skrivit öppet om att det finns en känsla av toppstyrning i förbundet, både i höger- och vänsterdistrikt.
Debatten om de politiska frågorna var något mer öppnare och det märktes att många SSUare har svängt åt vänster de senaste åren – även om det fortfarande saknas en grundläggande analys av den kapitalistiska krisen. SSU Skåne och fler andra vänsterdistrikt la fram många bra och radikala förslag och presenterade även alternativa skrivningar till de flesta kongresstexterna. Bland de positiva beslut kongressen tog finns kravet på 200 000 nya jobb i välfärden och avskaffande av karensdagen. Däremot förlorades röstningen om sex timmars arbetsdag och om friskolor, dock med väldigt jämna röstsiffror. Trots att flera radikala förslag röstades ner visar kongressen på att det finns en potential i förbundet, det stora hindret för en fortsatt utveckling är en stukad intern-demokrati.
Hur ska vi bygga SSU?
SSU har gjort framsteg de senaste åren, både i antal medlemmar och i den politiska diskussionen, det råder det inget tvivel om. Den kapitalistiska krisen avspeglar sig, som vi brukar påpeka, på arbetarrörelsen och i synnerhet på ungdomsförbunden. Unga människor som känner av ett hårdnande klassamhälle organiserar sig för att skapa ett bättre alternativ och då hamnar man väldigt ofta i SSU. Men trots framstegen dras förbundet fortfarande med många problem, de hemliga falangerna och toppstyrningen suger upp tid och kraft som kunde lagts på kampanjer och basarbete. Stridigheterna skapar också en fokusering inåt där den ena eller andra kongresskrivningen eller maktpositionen blir viktigare än kampen för förändringar. Organisationen blir på så sätt ett självändamål istället för ett verktyg.
Många medlemmar är öppet kritiska till de falanger som finns, vi vill dock påpeka att i SSU kommer det alltid att finnas olika grupperingar, det är helt naturligt och inget farligt. Det är som farligt är när falangerna blir slutna och hemliga, när politik bestäms genom intriger och hemliga uppgörelser. Om vi ska kunna få ett SSU som står upp för socialism och demokrati måste vi ta ner våra politiska diskussioner till basnivån. Socialister i förbundet bör skapa forum där vi öppet diskuterar vårt förbund och vår politik utan att någon dikterar vad som är rätt eller fel. Vi i Socialisten tror att det är det bästa sättet att motverka toppstyrning. Vi måste också bli mycket mer öppna och vända oss till de medlemmar som är socialister i hjärtat men ännu inte har en fullständig analys.
Socialister i SSU måste kämpa för att förbundet ska vända sig utåt och göra praktisk nytta. Det finns massvis med uppbyggd frustration som behöver organiseras och ges ett utlopp för. Istället för att diskutera politik som någonting abstrakt måste vi visa i handling vad vi menar med socialism. Förbundet bygger vi underifrån genom kamp, tillsammans med andra. Vi ska vara dom som står upp för strejkande arbetare, som stödjer ockupationer av nedläggningshotade fritidsgårdar och alla dem som kämpar emot borgarregeringen. Tillsammans med får vi tillbaka arbetarrörelsen i vardagen igen, det blir naturligt att organisera sig. Vi kan inte göra allt själva, men tillsammans med våra allierade i andra ungdomsförbund på vänsterkanten, med hjälp av facket och partiet så kan vi utifrån den grunden kan vi börja förändra hela arbetarrörelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar